Lidingöloppet - CHECK!

Okej, jag ska inte blogga om min träning... men det här var ett stort lopp och jag MÅSTE berätta! Lidingö var näst sista delen i min klassikersvit, och nu när det är gjort har jag bara Vasaloppet kvar :-). Låt oss börja från början: För ett par veckor sedan övertalade jag en kär och superstark kollega att följa med mig på loppet, då det är roligare ha någon att ladda med även om man inte kan hålla ihop hela tiden. Vi köpte oss varis plats, men så började både hon och jag känna oss krassliga. Det hela slutade med att hon valde att stanna hemma medan jag, som mådde lite bättre och hade en klassikermedelj på gång, valde att åka upp för att springa. Lördag förmiddag: Spänd förväntan och nervositet. Alla runt mig ser så grymt vältränade ut, och jag är ju definitivt ingen löpartjej. Å, varför gör jag detta? Har visserligen tränat en hel del, men 3 mil?! Startskottet går, jag joggar iväg. Lugnt och fint, följer bara med klungan. Fint flyt, lagom tempo. Vill inte ta ut mig. Plötsligt vrålhungrig, och ingen depå med något ätbart första milen. Tänker bort hungern och springer på. Det går så jäkla bra, jag kommer på mig själv med att undra när det ska bli jobbigt. Det blir det aldrig! Låren känns visserligen stumma sista 5 kilometerna, men annars njuter jag av att ha sparat på krafterna, för jag ser många som har det riktigt tungt och smärtsamt på sista milen. En kilometer från mål tätnar publikleden, de bär mig fram mot målrakan. När jag ser mina barn och föräldrar samt den stora målfållan kommer det allt en tår. Jag gjorde det! Och det var inte alls jobbigt, ont eller tufft som alla varnat för. Jippi! I vinter väntar nu vasan, men det är en annan historia...