Idag. En årsdag av ett annat slag. Inget att fira, inget att minnas. Bara ett år som gått, 365 dagar som fortlöpt. Då, när förra våren smög sig in: så ensam, liten, ledsen, rädd och svag. Tårarna rinner vid minnet. Rädslan, övergivenheten, sveket, skulden. Men också kraften, modet, stödet, livlinorna. När allt som återstår är att hoppa, fast man inte själv valt det. När man tvingas ta steget in i något oändligt. Så många frågor utan svar, så många beslut, så mycket tankar och känslor. Oövervinnerligt? Eller oövervinnerlig?
Nu, när sommartiden åter är här: så omgiven av kärlek, stor i hjärta och sinne, glädjefylld, modig och stark. Vilken resa! Den är bara min, det är jag som klarat den. Inte utan stöd och livlinor, men jag kunde. Jag ville inte, men jag klarade det. Och jag blev galet stark. ÄR galet stark. Det finns så många tusentals saker som jag aldrig trodde om mig själv då, när jag var liten, ledsen och svag, men som nu händer hela tiden. Varje dag. En ny vardag, ett nytt liv, en ny kraft. Min egen.
Idag. En årsdag som minner om året då jag blev jag igen. Stark, glad och fri.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar