070726

Tillslut ligger du där på mitt bröst. 10 hemska dagar över tiden, dagar av skräck, vånda, rädsla, ångest... Tänk om jag inte skulle kunna föda den här gången heller? Om jag skulle tvingas komma igång på kemisk väg och inte få uppleva den magi som alla pratat om? Om förberedelser, samtal och mental träning varit förgäves? Om jag aldrig skulle få uppleva en normal förlossning? Den efterlängtade, första värken kom ändå, när jag nästan gett upp hoppet (Hur kan man längta så efter smärta?). Helt av sig själv, följd av många, många fler. Nästan två dygn senare är du hos mig, älskade fina. Jag fick föda dig, precis som jag ville. Tårar av lycka rinner ned på ditt mjuka, alldeles nyfödda huvud. En helt ny liten människa att ösa kärlek på. Tack för att du är min, älskade barn!