Jag gjorde det igen!

Kalla det galenskap om ni vill, nu har jag i alla fall tagit mig runt min tredje vätternrunda. Jag kan lova att man frågar sig själv om man är fullt normal ganska många gånger under en runda, men på målrakan i Motala är det värt varenda sekund av slit på racern! Årets runda var min klart tyngsta. Kroppen svarade inte riktigt trots över 100 mil i benen, jag kände mig seg och trött. Aldrig så att jag var påväg att ge upp, men tungt var det. Vi hade också oturen att komma precis efter två stora olyckor. Att se skadade cyklister när man själv är ute på rundan är mentalt knäckande. Hoppas de får må bra snart! Min racer ska nog få vila ett tag nu... frågan är vad jag ska göra med alla äckliga energigélér som jag inte fick i mig...
Kvällen bjöd på en toppenfest hos härliga Maria. Sällan har jag känt mig så uppskattad och hyllad, tjejerna skålade massor för min "bragd". Jag blev aldeles rörd av alla fina, snälla ord, jag har ju bara cyklat lite =)! Vi avslutade med en svängom på Harrys, med fler lovord från de vänner vi träffade där. Jag är så jäkla glad över att ha så många fantastiska människor omkring mig! TUSEN TACK alla fina för stöd, mess, lyckönskningar och snälla, peppande ord efter loppet. Kram och <3!